Körsbärsmarmelad

Jag nämnde vid något tidigare tillfälle att trädgården hade exploderat under vår treveckors bortavaro mitt i semestern. Körsbärsträdet bar bär som aldrig förut, till glädje för både oss och grannarna. Samtidigt som vi tvättade och packade om, försökte vi skörda så gott det gick av krusbär, spenat, bladsallad, sockerärtor m.m. Och, förstås, körsbären. Vi tog ut dem till landet tillsammans med glasburkar och satte rätt så omgående igång med att sylta. Eller marmelada, är väl det korrekta verbet. Jag rensade bären med en snillrik liten uppfinning, en ögla av flätad ståltråd (stalltipset är annars att räta ut ett gem och göra en liten ögla i ena änden...men jag hittade inga gem). Tjoff i hålet efter stjälken och fiska smidigt upp kärnan! Rinner en hel del saft om händerna, vilket jag återkommer till lite längre ner.

Vi kokade bären som sig bör enligt instruktionerna på sockerpaketet (plus att vi lät kärnorna koka med i en liten påse gjord av silduk). Dock märkte vi när vi hällt upp i rena, varma burkar och svalnat, att marmeladen var alldeles för lös. Så vips hällde vi marmeladen i kastrull med durkslag över - således kokade vi sedan in enbart saften/såsen/sirapen medan bären fick vila (ett litet knep inspirerat av Jens Linder från hans eminenta bok Bara bär). När den nått godkänd tröghet (slatta upp en liten pöl på porslinsfat, låt svalna och dra ett finger igenom - om "skåran" består är det grönt ljus!) la vi i bären igen och sedan upp på burk. Om jag inte missminner mig lät vi en kanelstång koka med i sirapen också. Resultatet blev en marmelad med perfekt konsistens och himmelsk smak.

Och de rinniga fingrarna? Jo, jag satt och rensade körsbären i godan ro och iakttog hur mina händer mer och mer liknade en slaktares. Ropade till slut åt M att hämta kameran, för det såg ju lite lattjo ut. Medan hon var inne i huset kladdade jag även in ansiktet med körsbär och vände mig bort. När M väl var tillbaka vände jag mig sakta tillbaka, tittade bekymrat på henne och kläckte ur mig med darrig röst: "Jag skulle bara klappa kaninen...". Morbid humor som gick hem.