fredag 11 december 2009

Svenska ostar

För ett tag sedan hade vi gemensam ostprovning på jobbet efter arbetsdagens slut. Entusiasten och tillika tidigare ölprovningsansvarige kollegan Lars-Erik styrde med fast hand planering och inköp av och för begivenheten - Bosse fördelade därefter ostarna med lika fast hand. L-E hade natten innan suttit och skrivit ut små små nummerlappar som han sedan klistrat fast på tandpetare till vimplar - ett snudd på Sisyfosarbete som gjort honom i princip sömnlös. Lite rart...vissa offrar sig för konsten.
Vimplarna matchades sedan till rätt ostbit och därtill ett numrerat dokument som beskrev de olika produkterna, varför vi hade råkoll på vad vi stoppade i oss. Tyvärr syns inte siffrorna i min suddiga mobilbild och mitt närminne motsvarar en guldfisks, så här kommer listan i sin helhet rakt upp och ner:

1. Edelweiss - hårdost av Gruyèretyp, lagrad minst 7 månader, från Påverås Gårdsmejeri

2. Kittost från Brostorps Gård i trakten av Tranås

3. Änglaost från Vilhelmdals Gårdsmejeri i Tommarp

4. Camembert från Jürss Mejeri i Flen

5. Tranebäcks Blå från Mejeriet i Kalv, södra Västergötland

6. Sörmlands Ädel - blåmögelost från Jürss Mejeri

7. Suverän Blue - både vit- och blåmögelost från Jarse Ost i Järvsö

8. Källarlagrad Getost från Raftsjöhöjdens Gårdsmejeri i Hammerdal

Därtill hade vi Delikatessknäcke från Yngdéns, björnbärsmarmelad med konjak från Lotta-Boden samt calvadosgelé från Glorias Äppelgård. Och fantastiska bröd från Valhallabageriet.

Och vilken ost var då godast? Ja, för min del tyckte jag att ettan, Edelweiss, var perfekt balanserad och mycket godare än de original-Gruyère som jag smakat. Sen kom nog en hel drös på delad andra plats - alla med sin charm till smak och konsistens.

Förutom en. Åttan, källarlagrad getost från Hammerdal, den som på bilden minner om en barkbit (kl. fyra på tallriken) var fakiskt...fruktansvärd. I alla fall i sin råa form. Den enda smak jag lyckades tyda var ammoniak och inget annat. Och stark dessutom. Jag har vanligtvis mycket förtjust i stinkare som Sorte Sara och Brie de Meaux, men den här hade ingen charm alls - bara stickig, besk och frän. När jag lyckades komma in på den lite mer stabila och smaklugnare kärnan av osten, provade jag den med en bit pepparkaka. Och då blev det faktiskt en - kanske inte god - men åtminstone intressant smakutveckling. Men varning härmed utfärdad.

På det hela taget blev jag otroligt glad över att det finns så många duktiga ostfabrikörer i vårt land. De flesta ostarna köptes in från Bondens Matbod i Hötorgshallen - någon från NK livs.

Etiketter: ,

1 kommentarer:

Blogger Fröken Dill sa...

Spännande att det har kommit så många svenska gourmetostar på sista tiden. Snart finns inte längre anlening att bara vända sig till franska eller italienska ostar när man ska äta gott.
Hälsar fröken Dill

14 december 2009 16:07  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida