Anglofil

Men tyvärr inte när det gäller maten. I viss mån, kanske. Steak´n´kidney pie och Jamie Oliver är ju ljuspunkter i dimman, men den sistnämnde håller sig mestadels till ett av mina favoritkök - det italienska. Klok pojke. Asiatiskt och italienskt är ju inte så djärvt att föreslå som favoriter, men så är det för mig helt enkelt. Och så lite husman on top of that. Och junk food... Vad jag tänkte skriva om nu är min faiblesse för den nyaktuella TV-serien En förlorad värld a.k.a. Brideshead Revisited. M och jag har plöjt dvd-boxen de senaste veckorna och jag ser med sorg att det bara är en skiva kvar att avverka. När den kom 1981, var jag 12 år och kan väl inte säga att jag förstod alla övertydliga undertoner av katolicism och manlig kärlek. De tre-fyra första avsnitten var fascinerande med sina skildringar av lättjefulla dagar i Oxford och på slottet Brideshead. När det sedan sket sig big time och fallet utför inleddes, antar jag att jag inte följde serien med samma intresse. Vad som dock har etsat sig fast i minnet och som blev ett kärt återseende härom dagen, var den issvan fylld med kaviar som pièce de résistance vid cocktailpartyt som Charles Ryder och hans fru höll i sin hytt på atlantångaren som förde dem mot England. En vacker dag ska jag ha en sån. Issvan med kaviar, alltså. En atlantångare vore ju inte helt fel, men tänk så mycket koldioxid den släpper ut. Jag antar att min svaghet för champagne också har sin rot i intrycken från denna suveräna dramaserie. Värd att återse. Nästa år kommer en långfilm med Emma Thompson i rollen som lady Marchmain. Spännande.

Och jag vet - stören är utrotningshotad. Min issvan skall vara fylld med kravmärkt beluga.