Morotsbiffarna

Det här blev roligt. Jag hade gett mig den på att införa något åt det vegetariska, som experiment för att se om barnen åt. Och det blev riktigt gott. All heder åt både F och J som provade "Pappas kalasbiffar"! Men...det blev mikroköttbullar efter första tuggan. Tzatzikin blev godkänd av båda två och det beror nog på att jag var försiktig med vitlöken. Och givetvis för att jag går så grundligt till väga - pressar ur minsta droppe vatten ur den grovrivna gurkan och använder tjock yoghurt av turkisk typ; det blir som det ska vara då (men det behöver jag väl knappast dunka in?).

Biffarna då? Ja, namnet morotsbiff är rätt missvisande då de innehöll så mycket mer än så. Men jag improviserade totalt och det blev fint resultat. Till 4 portioner började jag med att riva två morötter och en medelstor palsternacka på det fina. Blandade detta med en halv finriven lök (blir gegga av den), en vitlöksklyfta (också finriven) och en grovriven rödbeta. Blanda blanda med ½ tesked salt, en nypa timjan, några stänk spiskummin och kanske 1 krm vitpeppar samt 2 ägg. Till sist hällde jag en burk kikärtor i durkslag och passerade dem med hjälp av en slev ner i grönsaksröran. Vid det här laget var smeten fascinerande lik köttfärs...

Formade biffar med händerna och stekte dem i olivolja för servering med den goda tzatzikin och matvete. Gott gott som semi-veggo!

M kläckte efter maten idén att det nog skulle vara gott att smula ner fetaost i tzatzikin, vilket jag håller med om. Nästa gång.