Kantarellkriget

Näe, så blodigt är det inte. Men M och jag kommer från olika kulturer rörande hur de nyplockade rackarna skall tillredas och vi har haft våra duster. I 9 fall av 10 går M segrande ur striden och det blir smörstekta chanterells på smörstekt toast. Oerhört gott det med, förstås. Stek bara bort vätskan, sedan i med smör och stek på tills svampen har fått fin yta. Salta något och vält upp på nämnda toast. Jag står egentligen för en annan riktning, nämligen gräddstuvade kantareller, gratinerade på vitt bröd med stark ost: Lägg de rensade svamparna i torr kastrull och koka in vätskan. På med vispgrädde, som ju är självredande, och därefter en nypa salt - kanske lite vitpeppar (beror på svampens styrka i smaken, smaka av). Fördela på rostat bröd och toppa med riven västerbotten/präst/cheddar. Gratinera snabbt i ugnen. Inte dumt det heller!

Tidigare i somras gick vi ut med från början morska barn i storskogen för svampjakt. Efter en timme med bara några ynka kantareller i korgen var både barnen och M rätt ute ur leken. Situationen blev inte bättre när vi mötte en familj med korgen full; flera liter av gyllengul skönhet. Är det något man inte skojar om med M så är det kantareller... Jag noterade det svarta molnet över hennes huvud och skickade genast hem alla utom mig själv för att sedan gå på känn åt ett helt annat håll. Tror ni att jag blev nöjd när jag efter en kvart hamnade vid en sådan där vacker glänta med tiotals pigga guldhattar i mossan? You bet. Glad i hågen kom jag hem utan att ha gått vilse och kvällen blev förträfflig.