Test av surströmming

Aaaaah, nu är det dags!!! Jag skiter i kräftor (även om det kan vara gott ibland - provade kokta färska från Vättern för nån vecka sen, som var helt OK) bara jag får min surströmming. SvD:s test som finns här visar på en udda fågel, Borkbosuringen, som bäst i år. Min standardfirre från Höga Kusten ligger bra till, även om jag tyckte förra årets var mesig. Då höjde jag Kallax till skyarna medan samma märke från 2005 smakade raggsocka. Men om ni hittar en Kallax årgång 2006, är det nog värt att prova. Måsens fick högsta betyg i år i Aftonbladet, men medel i SvD - svårt. Klart är dock att de har snyggaste burken!
Jag har sakta fått växa in i denna så underbara kulinariska
höjdpunkt. Morfar som kom från Gävle hade varje höst surströmmingskalas där barnbarnen fick sitta i rummet bredvid och mumsa baconinlindade färsbiffar med pommes (verkligen en delikatess för barn - kolla i Vår Kokbok!). Men vid kanske 14 års ålder kunde jag inte stå emot och flyttade mig uppåt i värdekedjan till de vuxnas bord. Och sedan dess är jag fast. Inga utsvävningar - bara fisken, hårt tunnbröd med smör, rödlök och mandelpotatis. Måste väl erkänna att jag lämnat glaset med mjölk bakom mig och numera njuter en kall pilsner därtill. Kanske lite nubbe också, men har faktiskt inte hittat något brännvin som jag tycker passar perfekt.

M är mer än skeptisk till denna nationalrätt, men det hedrar henne att hon har provat ordentligt. På söndag smäller det första gången tillsammans med min lika inbitna syster. Hennes man L är också numer en anhängare - återstår bara barnen. Det lär väl visa sig med tiden.