Prinsen

När M och jag fixar barnvakt för att gå ut och äta, hamnar vi nästan alltid på restaurang Prinsen. Visst har vi en diger lista på nya och spännande etableringar som hela tiden lockar. Men tryggheten går oftast före, vilket innebär att vi tar oss till denna pärla till bespisning. Murrmysig lokal, schysst och lite torr betjäning och sedan en helt grym meny. Jag har haft så många goda upplevelser på Prinsen och under en period var jag besatt av att efterhärma deras jordärtskockssoppa som var så len, så god och så exklusiv, att jag nästan inte tänkte på annat. Jag lyckades hyfsat men kom aldrig den innersta hemligheten på spåret. Men nu har jag ett gäng kockor planterade i trädgården (tack F & C!) som blivit meterhöga och som jag planerar att experimentera med under hösten. Skam den som ger sig.

Prinsen är i mångas ögon likställd med Biff Rydberg. Tänk att så enkel matlagning kan göra så gott! Jag efterapar även här deras ambitioner med kärleksfull stekning av löken till en mjuk, brunfärgad nyans med sötaktig arom, för munnen perfekt storlek på bitarna av potatis och oxfilé och därefter ett ägg av grovmalen senap blandad med vispad grädde vid sidan för att toppa med en äggula. Några varv med svartpepparkvarnen som sista ritual innan njutningen.

En vegetarisk variant som min mamma brukade göra när vi varit ute i svampskogen var att helt enkelt byta ut köttet mot blandad smörstekt svamp; karl-johan, smörsopp och kantarell var det mest, om jag inte missminner mig. Kanske en och annan blodriska ibland. Rackarns gott det med!