Lapsang och Baileys

Det är inte för jämnan man har en literflaska Baileys hemma. Senast jag drack den seriöst var vid sexton års ålder hos nån klasskamrat i färd med att smygdricka ur föräldrarnas barskåp. Då var det godis. M:s mamma kom i veckan hem från andra sidan jordklotet med en helflaska som hon av nån anledning fått för sig ska vara M:s favvodricka. Mycket rart och omtänksamt, men även glömskt rörande M:s totala alkoholförbud pga de smärtstillande tabletterna. Men M ville ju inte tacka nej då svärmor hade glömt av andra fina presenter vid mellanlandningen på O´Hare i sin iver att inte glömma hennes flaska... Hjälpsam som vanligt och lite sentimental slog jag upp en slatt on the rocks efter middagen och tog till en kopp te med Earl Grey/Lapsang-blandning. Och vilken finfin kombination! I och för sig behöver man väl inte vara en Einstein för att förstå att rökig Lapsang funkar som häst och vagn med en whiskylikör, men det var ändock en kul upptäckt.