Räkmacka

Har jag glidit på i större delen av mitt liv, känns det som. Men nu börjar jag faktiskt känna mig lite vuxen. Kul att komma på det innan fyrtiostrecket. När det gäller räkmacka IRL gjorde M och jag en varsin sådan i söndags, när tröttheten och gottsuget ledde till att vi satsade på plockmat i stället för vällagad. Barnen fick fiskpinnar. Och hur låter det, egentligen? Inte så farligt faktiskt, de gillar fiskpinnar big time. Och nu har jag krupit till korset och börjat köpa "godkända" Alaska Pollock-pinnar, så det känns lite bättre för samvetet. Men man kan ju undra lite över det sunda i att kasta sig över en annan stackars art när torsken börjar ta slut. Vad gör vi när A.P är borta? Hm...

Räkmackan blev rysargod på grund av bra kvalitet på både avocado och räkor. Det är inte ofta man får tag på välsmakande avocado; icke-smakande är väl mer regel. Men just senast blev det fina gröningar från Sydafrika som hade den där perfekta balansen mellan sötma och beskhet. Skivade på toast och sedan stora välsmakande räkor som komplement till Skagenröra från delikatessdisken på ICA Maxi. Inte Lisas, men den gick an. Några droppar citron och ett gäng varv på svartpepparkvarnen och därefter sann njutning. Vi toppade detta med den enkla men ack så goda toasten med kallrökt lax, citron och svartpeppar. Nada mas. Så gott! Blev nästan lite pilsnersugen. Men det hade jag fått nog av eftermiddagen och kvällen innan.

Sen var M mätt. Jag jobbade vidare med gorgonzola, salami, ciabatta och soltorkade körsbärstomater. Supergott men helt onödigt. Jag blev tokmätt och lätt illamående. Typiskt mig.

Det slog mig plötsligt hur oförtjänt dåligt rykte avocado och räkor har i vissa kretsar. Jag läste nån artikel för rätt länge sedan skriven av nån vedertagen skribent (oooh, dålig källhänvisning!) som raljerade över sjuttiotalsekot från just dessa födoämnen - hur gemene, och gråtråkige, man försökte liva upp fredagkvällarna med räkor och vitt vin. Och då i sällskap med "nyheten" avocado. Vafan!? God mat är god mat och måste väl inte sättas in i en kontext som bygger på nån sorts förakt för "den lilla människan" och dess försök att liva upp en stereotypstämplad tillvaro? OK, jag reagerar kanske tio år för sent och på något som kanske inte ens är ett problem. Men vad jag vill få fram handlar om att vanlighet och enkelhet kan vara mycket tillfredsställande lägen i livet.