Blodpudding

Ibland är det precis så gott som när man var barn. Jag kan inte minnas någon annan mat som jag åt som en häst i skolan. Så länge det var Geas. Mina föräldrar försökte ibland föra in lite robustare varianter i hemmet, med skarpare kryddning och späckbitar i och det var inte lattjo. Idag var det Geas finest på lunchmenyn och då menar jag old school, inte den utan socker. Till det floder av iskall mjölk. Där är jag extremt petig. Och så riven morot. Kompromissar dock med stavar, så att även barnen får i sig karoten. De som förstår sig på, säger att man sabbar järnupptaget genom att dricka mjölk till - att det bildas något kalcium-järn-komplex som passerar kroppen obemärkt. Är det så? Den som vet får gärna göra sin röst hörd. Jag väljer att inte bry mig om det eftersom jag som sagt är så petig med detaljerna. Apelsinjuice till, är verkligen inte min kopp te fast jag bättre kan förstå c-vitaminets järnupptagningsförhöjande förmåga. Ibland satsar M på det och får även med sig barnen. Kan däremot sakna moderns hemlagade lingonsylt som jag inte har hemma så ofta. Den är mycket syrligare än affärernas sötsliskiga och förhöjer måltiden. Jag får väl ge mig ut i skogen om höstarna och sedan göra storkok. Problemet är, och har alltid varit, att jag inte har tålamod för bärplockning. Det får väl bli Hötorget i stället.